En tänkande Savannah på kvällskvisten

2014-12-15 | 01:07:45 | Kategori: Min vardag | 0 kommentarer
Gokväll mina käraste vänner! 

Söndagen den 14 december har just passerat & i skrivande stund ligger jag i min gosiga säng för att, tro det eller ej, sova om en liten stund. Wow liksom, you don't say. Hursomhelst. 

Det blev en redig chill söndag för min del. Åkte till kyrkan då Malin var självaste lucia under luciagudstjänsten. Fin hon var och så mysig julstämning! 
Annars har jag paketerat ett gäng julklappar samtidigt som jag lyssnat (& tittat) på Musikhjälpen all day long som nu är slut. Fy, riktigt trist, älskar Musikhjälpen! 

En tanke slog mig precis, (oh no) en tanke jag brukar ha vid denna tiden. Jo, att jag vill resonera detta året, hur mitt 2014 har varit. 
Detta kommer jag göra, för min egen skull som jag själv kan ha och läsa tillbaka till. För samma syfte varför jag ens bloggar - för mig själv. Sen om det råkar finnas andra knottar som läser är ett plus i kanten. 

Men då frågar jag mig själv, hur mycket väljer jag att berätta? Det är en klurig fråga som jag ständigt överväger varje gång jag väljer att uttala mig om diverse problem osv. Finns såklart saker jag inte ens nämnt något om i bloggen som gör stora inverkningar i mitt liv, som verkligen spelar roll. 

Är det bra att våga vara lite överlämnande eller sätter jag mig själv i något obekvämt klister? Jag är förvirrad och inte helt klar i hur jag vill göra. 
Men det finns saker jag vet att jag vill - Jag vill lyfta fram att kroppsidealen är otroligt förvrängda och att den psykiska ohälsan måste tas på allvar. Jag vill bli den förebild mitt yngre jag skulle sett upp till och tänka "En dag, en dag kommer jag klättrat upp och känna mig lika stark."
Ändå är jag själv inte där än, där jag förväntas att vara. Jag förväntas vara som alla andra, och missförstå mig inte, jag vill vara som alla andra men på något sätt stoppas jag av demonerna i huvudet på mig. Ännu en gång vill jag påminna om att psykiska sjukdomar är minst lika allvarliga som andra sjukdomar. Det skrämmer mig något enormt att majoriteten av människor med anorexia i bakgrunden inte kan släppa tankarna helt, att dem lever kvar i en livet ut. Jag vill inte vara en utav dem, jag vill inte! Jag fattar inte vad som gör att jag hindras av mig själv, varför kör jag inte all in?
"Bara ät och släpp allt" är en kommentar jag nu hör från närstående, både de som gått igenom samma sak & de som inte gjort det. Åh vad jag önskar jag kunde göra det, säger den rätta delen av mig. Hjälp, jag vill inte, säger den del av mig som jag nu mer MÅSTE utmana fullt ut för att inte dras med detta livet ut. 
Jag börjar faktiskt förstå att jag inte kan vara såhär begränsad i mitt fortsatta liv. Situationer där det endast serveras korv med bröd, ljusa mackor med gegga i, kakor som mellanmål eller vad det nu än kan vara. Samtidigt, just nu, hör jag en annan röst som säger att jag faktiskt kan leva som jag gör nu. Fattar ni, jag fightas alltid med två röster som skiftar om vilken som överröstar den andra. 
I det stora hela har den friska jag definitivt övertaget, jag mår verkligen så mycket bättre och tänker helt annorlunda idag än för, vad ska vi säga, kanske bara ett halvår sedan då jag hade en lite dipp. Dock kan spöket i huvudet påminna mig om "ska du verkligen ta den kakan, välj något annat, nä inte det, nej usch, vill ha det istället..." i vissa situationer då jag kanske är extra skör eller obekväm. 
Eller vänta, nu kom jag och tänka på en grej. Varför jag håller kvar och inte släpper allt... När kan jag släppa allt? Jo, när... Fast nu blev detta för personligt, vilket det säkert redan är. Ser ni, jag vet inte hur mycket jag ska dela med mig av. Är det nyttigt att dela med sig av sånthär? Typ tankar. 

Godnatt.

Nöj er med en snap bild, haha. Från lucian idal iallafall.


Släng in en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Din kommentar:

Trackback