River upp gamla sår

2014-11-03 | 21:52:33 | Kategori: Min vardag | 0 kommentarer
Det är kväll, jag har gjort alla måsten för dagen, ätit kvällsmat och jag är mätt, som man ska vara & det är bra. 

Av någon anledning lyssnar jag på lite julmusik (bara för jag älskar julen, hihi) och tänker tillbaka på mina två senaste vintrar. Två jular bestående av ren ångest pga just maten. 
Sjukt många starka minnen bara väller fram i mitt huvud, och det känns så... mycket av många olika känslor. Känns så himla mycket. Sorg, ångest, längtan, trygghet, ledighet, panik, glädje, ilska, oro, stress, lycka, bekväm, obekväm. Mycket mer. Nastalgi som in i bomben. 
Jag minns att jag ville göra saker hela tiden för att undvika att äta utan att jag blev tillsagd. Distraherade mig så gott det gick, de tillfällen jag failade kände jag mig äcklad av mig själv och var tvungen att göra något åt det. Jag fick panik och gjorde handlingar ingen normal person skulle gjort. För vem gillar inte att mysa och äta gott under julen? 

Nu när jag tänker tillbaka på hur jag faktiskt haft det blir jag så otroligt känslosam. Jag tänker på så mycket glädje jag förstört men samtidigt äger jag en känsla av trygghet som så himla gärna vill tillbaka till. Vill inte tillbaka till beteendet, utan det är själva känslan.  Det kanske låter sjukt men den trygga känslan, det är så svårt att förklara. 
Det är din bästa vän, vem vill svika sin bästa vän egentligen? Visst kan din vän ljuga för dig men du förnekar det eftersom du inte vill förlora den du verkligen litar på. Men när du inser att din vän svikit dig med lögner blir det en konflikt mellan er och du vet inte längre hur du ska hantera situationen och allt blir kaos. Vem ska du nu lita på och luta dig tillbaka på? Fattar ni? 

Men vafan är det värt att gå runt som ett skelett och tro att alla skådar en som en tjockis när ingen i hela världen bry sig om dig? INTE ETT SKIT! Vilken förvrängd bild av livet jag haft, och i viss mån har t.o.m idag. I grund och botten är det ändå jag själv som valt ätstörningens väg, det är ingen annan som slängt upp den i fejset på mig. Det är jag som valde den vägen för att själv må bra, jag vet att det är en förvrängd anledning till att må bra, men personligen mådde jag bra när jag gjorde som min bästavän sa. "Hon" klappade mig på axeln när ingen annan gjorde. 

Drack ofta chailatte under de senaste två jularna (men wow va "nyttigt"..) & för att förstärka nostalgin dricker jag det nu för första gången sedan dess. 
Minns att jag pysslade mycket med min "boken om mig" för att få den så fin som möjligt. 
Minns att jag fotade och redigera julbilder jag tagit. 
Minns att jag kämpade och åt upp en hel pastarätt på Liseberg. 
Minns att jag fangirlade Demi extremt mycket (gör nu med dah) och kollade på många videoklipp. 
Minns att jag lyssnade på musik 24/7. 
Minns att jag umgicks med fina vänner & var omringad av folk som bryr sig. 
Minns all stress, oro, panik, alla breakdowns och den outhärdliga kylan. 
Minns att jag inte orkade till slut. 
Jag minns allt, jag minns mitt liv och just nu bara strömmar tårarna ut. 



Släng in en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Din kommentar:

Trackback